"I-landsproblem"
Publicerat den

 



Minnesdag för förintelsen.
Publicerat den

 
Denna dag tänker jag extra mycket på när jag var i koncentrationslägret Sachsenhausen med klassen, i augusti 2013.
Givetivs önskar man inte att detta ska repeteras. Men sanningen är att det har det gjort, och det görs fortfarande på flera håll i världen.



Nipples bitches.
Publicerat den

 
 
 



Har du någonsin känt dig så maktlös, lilla vän?
Publicerat den

 
Jag har varit med om en hel del jobbigt och hemskt. Men det här, det är något annat:
 
Min dag har spenderats med människor som lever som inte många av er kan föreställa.
Människor som inte har tak över huvudet, som inte har ett hem att gå till och ingen sysselsättning, människor som inte har pengar, kläder eller mat, människor som inte har råd att fira julafton, människor som får ljuga för att inte berätta hur fattiga dom är, människor som inte kan delta i det vanliga livet och människor utan trygghet. Men detta är människor som inte ger upp, människor som fortfarande kan ha ett leende på läpparna och som kan skratta åt saker som faktiskt inte är så roliga, människor som fortsätter leva. Just för att dom är människor. Så möter jag människor som gör allt för att hjälpa andra/dessa människor, bemöter alla med respekt oavsett, alltid har en hand ute och ett varmt leende. Sånt, gör mig svag.
 
Jag känner så himla mycket just nu, att jag har stängt av. Allt jag känner är en enorm tomhet.
En tomhet som trots att jag sitter på mitt rum, i min säng, i mitt hem, vid min dator och skriver detta.
En tomhet för hur orättvisorna finns rakt framför våra ögon, under våra fötter, brevid oss på stan och i så många hem nära oss.
En tomhet för hur få, väldigt få människor aggerar och sträcker ut både hand och hjärta.
 
Jag vill skriva och berätta så mycket mer, för jag vill att andra ska kunna få känna och förstå lite av det jag känner och har tagit del av idag.
Men jag orkar inte. Jag orkar inte nu. Så fort jag har bearbetat det jag varit med om och kunnat sammanfatta mig bättre, så ska jag berätta.
Nu är det så att det är inte första gången jag stöter på orättvisor, verkligen inte, men när det kommer till sådna fantastika individer som gör allt,
allt för att leva, allt för att hjälpa andra, ja då blir man (inte lite) berörd.
 
Jag vill bara att vi ska ta en stund till att tänka över vad vi har, och vara glada för det.
För vet du vad? Det finns människor som inte har det så bra som oss, men dom är människor som du och jag. Levande och kännande människor.
Använder ordet människa lite väl mycket, men det är för att det ÄR människor vi pratar om, personer, individer och komplexa varelser - inget annat!
 
Vet att detta är en rörig text, men det är precis så jag är/känner nu.
 



Kvinnor om piercingar.
Publicerat den

Idag när jag var ute och strosade i den lilla håla där jag för närvarande bor, så gick jag in i en av våra få butiker. Just i denna är jag lite av en stammis, så dom som jobbar där hejar till lite extra på mig. När jag gått in en bit hör jag en av kvinnora som jobbar (nr 1) där samtala med en annan kvinna (nr 2).
 
Nr 1: Ja hur är det med din son nu för tiden då?
Nr 2: Jo det är allt bra serdu! Han har gjort sig av med allt skrot i ansiktet!
Nr 1: Se där ja! Han hade en del va?
Nr 2: Jajamän, kolla bara - *gestikulerar och pekar i ansiktet*. Fast nu har han skaffat skägg istället, och det klär honom inte alls!
Nr 1: Har du sagt det till honom?
Nr 2: Nämnt det har jag väll gjort, men alltså, han är ju 27 år så jag kan ju inte bestämma över honom längre...
Nr 1: Sant, sant. Men skönt att han tog ut dom i alla fall! Jag gillar inte riktigt sådant, piercingar och sånt...
Nr 2: Nä inte jag heller! Fast... jag följde ju med honom till *Namnet på studion* och gjorde en i naveln!
Nr 1: Så vadå, du har en i naveln då?
Nr 2: Ja precis, fast usch, jag skulle aldrig göra någon annanstans, gillar inte riktigt sånt!
Nr 1: Hmm... Jag har hört att det är farligt, jag skulle då ALDRIG göra något sådant, NÅGONSTANS på min kropp!        
        Jag har hört att man kan få blodförgiftning, urinvägsinfektion, massa infektioner och fula sår!!
Nr 2: Jo... ja, det stämmer ju!
Nr 1: Sedan är det inte snyggt heller!!..*
 
*...Det är här jag går förbi dom och ler mitt bredaste leende, så piercingarna pekar åt alla håll.
Går och tittar i butiken, och när jag kommer till kassan blir jag betjänt av Nr 1 som hälsar glatt på mig när hon tar mina varor.
 
Livet är underhållande.
 
 



I'll be thinking about you
Publicerat den

Vill ni veta en sak?
 
Distansförhållande är inget roligt.
 
Känslan av att räkna ner dagarna tills man får ses igen. 23 dagar kvar.
Känslan av att tiden bara går, men man avverkar den inte tillsammans. 
Känslan av att veta hur långt bort den andre befinner sig. 36 dumma mil.
 
Om man tror och kämpar för något tillräckligt mycket så ordnar det sig alltid.
Lite som med religion ju, kolon pe pe pe.
 
Kärlek.
 
 



Ett bröst eller tre ger inte rätten till någonting.
Publicerat den

Ingen kan väll ha missat det uppmärksammade fallet med flickan som blev gruppvåldtagen i våras, och dom skyldiga som nu har friats i rätten.
Så sjukt att det bara skriker i kroppen på mig. Blir ledsen och äcklad på systemet. Vill spy på någon.
 
Det som är anledningen till rubriken är att ni ska läsa detta blogginlägget. Ger ett annat perspektiv än media.
Inlägget är skriven av en polisman som haft en del i fallet. Läs och bli berörd.
 
Sen att vi är rädda för lite bröst, det tycker jag är underhållande. Titta på fina kvinnor här och läs lite mer om själva fallet.



Most of us spend our lives as if we had another one in the bank.
Publicerat den

Det är lika bra att jag skriver av mig lite. Idag hände det en hemsk olycka i mina hemtrakter. En brandbil i uttryckning voltade av okänd anledning av vägen! Dom var på väg till en ladugårdsbrand när det ofattbara skedde. Ladugården fick sedan brinna ner till grunden, utan att varken djur eller människor kom till skada. Men brandmännens öde är en annan historia. De flesta av dom blev lindrigt till allvarligt skadade, medans en har bekräftats omkommen.
Det finns inget att säga. Man blir tom. Mållös. 
 
Jag var på väg hem från skolan när jag såg svart rök och flammande flämtande lågor mot den blå himmlen, kort därefter fastnade vi
i en lång bilkö med bussen, då trafiken var stängd i båda riktningar för räddningsarbete samt släckningsarbete.
 
 
Sådna här händelser får liksom världen att stanna upp. Med världen menar jag byggden, hålan, bubblan man bor i. Artikel till den hemska händelsen. Dessa sorters händelser som kommer nära inpå en, får en att tänka över sitt eget liv och ge extra kärlek till de människor man tycker om.
 
Det får en att tänka på hur hemskt det är när sådant inträffar, personligen kände jag ingen av de inblandade, men alla mina tankar går givetvis till anhöriga och skadade, och på annat sätt inblandade. Det får en även att tänka på hur bra vi har det, inte ofta det händer en olycka alls i dessa trakter och hur glada vi ska vara över våra nära och kära. Sen korsar ju även tanken om de som har de än värre, människor som lever i krig, fattigdom och andra hemska förhållanden. Ja listan över problem och orättvisor kan göras lång. Detsamma gäller listan över tankar som far genom huvudet just i detta nu.
 
 
Livet är ett mirakel, typ. 
Men vi har bara ett per person.
Vi vet aldrig vad livet har i beredskap.
 



I morgon är det kyrkoval - därför ska vi rösta.
Publicerat den

 
I morgon är det kyrkoval och då går jag till min närmaste vallokal. Varför?
För att jag kan, för att kyrkan ska förbli fri, samt för att inte låta SD ta sig in och ta över vad folk tror på eller står för.
Oavsett vad du tror på - eller inte tror på, så finns det flera anledningar till varför just DU ska rösta:
 
 
1. Du ÄR röstberättigad - använd din rätt och makt.
 
2. För att kärlek är kärlek och alla som vill gifta sig ska få göra det, oavsett sexuell läggning
 
3. Kyrkan SKA vara öppen för alla oavsett, låt ingen annan nu komma in och säga annat
 
4. För dom som har det allra svårast i samhället, är kyrkan ibland deras ända hjälp och tröst
 
5. Viktigast av allt - att inte Sverige"demokraterna" ska ta sig in bakvägen och få mer makt
 
 
Om du som jag misstycker till just SD så använd den makt du har och rösta på något annat av dom totalt 13 kyrkogrupper/partier som ställer upp. 
Klicka här, läs och välj något annat än Jimmy-pånken och hans illasinnade pojkar.
 
 
Jag tror inte på Gud, men jag tror på människor och kärlek, därför röstar jag.
Därför uppmanar jag nu alla andra som är röstberättigade att just rösta.
  
 
Debatt i Aktuellt, från igår kväll.
 
Artikel + video http://www.svt.se/nyheter/sverige/sd-och-mp-mots-om-kyrkovalet
 
 



Mitt sista sommarlov. Gråter du?
Publicerat den

Denna sommaren, var tragiskt nog mitt sista sommarlov. Men tamejfan' va mycket det har givit mig. Jag kan faktiskt konstatera
att det nog är min bästa sommar, någonsin. Förutom när man var cirkus tretton och red runt på vilda ponnyer varje dag,
utan bekymmer (och vett). Nu börjar återigen verkligheten. Men först ska jag smått sammanfatta vad jag haft för mig. 
 
Tjuvstartade sommarlovet med att jobba på West Pride, i Göteborg. Alla var glada och fina,
samt vi var alla där av samma anledning - vi är människor som står upp för människors lika värde och rättigheter.
 
Gjorde en spontanresa utan dess like till Norrköping för att arbeta på Bråvalla. Min första riktiga festival där jag fick uppleva lerbad,
tårar på bajamajor och människor som svimmade åt alla håll. Jobbade backstage där jag hejade på artister och slavade i Rammsteins loge. Träffade individer från Sveriges alla håll och såg akter jag drömt om. Som Green Day, Macklemore, Avicii, Dada Life, Familjen, Icona Pop, Bullet for my Valentine, All Time Low, Rammstein, Volbeat, In Flames, Johnossi mfl. Sjukaste veckan i mitt liv!!
 
Tog en liknande trip till Putte i Parken, i sällskap av Alexander. Så fruktansvärt mysig festival! Även här befann jag mig
in the zone, bakcstage. Träffade Kitty Jutbring som var/är en av mina starka stil-ikoner, samt Miriam Bryant och Tove Lo, som båda
sjunger rysligt bra och gjort dunderhits. Sprang även på Frej från Maskinen mitt i parken! Denna festivalen bjöd på en redig line-up också; Rebecca och Fiona, Icona Pop, Maskinen, Movits, Looptroop Rockers, Håkan Hellström, The Sounds, Lillasyster, Hardcore Superstar, Oskar Linnros, Johnossi. Sedan får vi inte glömma den Sverige exklusiva akten av Scooter, ni vet det där bandet som gjorde "Jumping All Over The Wolrd" år 2007, som spelades på alla discon och gamla walkman-mobiler? Dom firade 20 år (!!!) och hade släppt ny skiva, så dom var där och lirade sin tysk-hardcore-disco-elektro-musik-någonting. Jag missade själva framträdandet då jag stod backstage och vaktade DERAS loge hela natten. Men, för det fick jag träffa dom i bandet samt alla deras viktiga snubbar,
as coolt ju!
 
 
 
Förutom detta så har jag plåtats med Ola Conny på Ullared, det var han som ville ha en bild med mig, svär.
Åkt uppochner på Liseberg, tittat på dinosaurier på Universeum och lekt på Kulturkalaset i Göteborg.
 
Det var just på Kulturkalaset som jag igår avslutade mitt sommarlov med att kolla på Chrasdïet, ett band som jag började lyssna på
i 6:an och som blev en delvis början till min stil-formation-revolution. Det var en toppenkväll med människor jag tycker om,
men var besviken på låtvalen. Men vad gör det, när man äntligen får se en 5 år gammal kärlek rocka loss?
 

 
I skrivande stund är det ofeciellt den sista sommarlovsdagen för mig, NÅGONSIN.
Sjuk tanke egentligen. Hur gammal är jag? Vart tog barndomen vägen? Är jag vuxen nu?
Samtidigt regnar det utanför, vilket betyder att hösten är inom räckhåll.
Eller så kanske sommarlovet gråter, och kommer sakna mig? Jag kommer sakna det.
 
Farväl sommarlov, tack för allt.
Jag älskade dig.
 
 



Min diagnos har äntligen blivit fastställd...!
Publicerat den

Jag har länge vetat att det jag lider av drabbar mig i min vardag, att jag har svårt att koncentrera mig om jag inte fattar rätt beslut.
Men nu, när jag äntligen har hittat det som är mitt problem, kan jag jobba på det. Här är en länk till min diagnos. TRYCK HÄR.
Alla som känner mig vet att jag tänker igenom små till stora saker väldigt noga och mycket, typiskt ambivalens betende.
 

 
Okej, skämt å sido. Det är ingen diagnos för tusan. Det är ett..."mentalt tillstånd" som jag alltid varit medveten om
att jag har, och som "nyupptäckt" ambivalent ska jag nu fundera på alla mina nackdelar och fördelar kring detta. 
Exempeldilleman är precis vad fan som helst, om jag ska välja färg, välja väg, välja utbildning,
välja kläder på morgonen, välja pålägg, välja schampoo, fatta beslut som rör andra, Listan kan göras oändlig.
Alltså, i vilken situation som helst så sätter ambivalensen igång. Så är det när man tänker för mycket.
 
Som avslutning kan jag berätta att för er som klickade på länken och läste om just ambivalens så grät jag av
skratt när jag såg katten i artikeln. Hur löjlig var inte den på en skala? Nej vänta nu... så kan jag ju inte säga?
Det är ju negativt... jag tycker ju om katter, så det är ju positivt... HATAR JAG KATTER NU? Hjälp.
  



Ursäkta fröken emo !
Publicerat den

En måndag, lik de flesta alla andra måndagar jag upplevt den senaste tiden. Djup suck utropstecken. 
Det hände faktiskt en väldigt intressant sak idag, något som jag tänker dedikera detta inlägg till och som är anledningen till rubriken.
 
Jag gick i lugnan ro ut ur skolan för att gå mot bussen, det enda som går genom mitt huvud när jag kommer utanför byggnaden, förutom min musik är att jag slås av vilket fint väder det är och att några killar spelar fotboll på grundskolan mittemot. Efter några tiotal meter så hör jag att dom skriker och tjoar från fotbollsplanen, inget som jag vidare lägger energi på då jag som sagt är på väg
till bussen, i en del stress. Mitt öra uppfattar "Ey du", "du där!", "bollen!", "HALLÅ" och tillsist "Ursäkta fröken emo!!"
 
Då slår det mig, det är ju antagligen mig dom hallå:ar åt. Det är ju givetvis jag som är fröken emo, va dumt av mig!
Med musiken i öronen, och ett uns av rusning mot bussen orkar jag inte ens visa att jag hört dom och än mindre vända mig om.
 
Som jag går därifrån kan jag inte sluta känna mig nöjd över mig själv på något underligt vis, och inte heller sluta le.
Var det för att jag struntade helt i dom? För att dom fick jaga sin egen fula boll? eller Eftersom jag faktiskt inte är emo?
Tilläggas kan väll att dessa gossar var någonstans i åldern av vad årskurs 8 eller 9 innebär, om det nu skulle vara relevant.
 
Att jag blivit kallad, eller snarare benämnd som "emo" förr i mina dagar (fan va gammal jag låter) gör inget alls.
Klart jag har kompisar och vänner som skämtar om det idag, och ropar Emo-Stina till mig och dyl, men det är skillnad.
Man såg ut som man gjorde helt enkelt, haha. Bara för det slängde jag ihop ett fiasko till kollage på mig från 7:an & 8:an...
 
 
Men att JAG skulle vara emo, IDAG? naaaaaaaaaaaaa[...]aaah, tror inte de va!
 
Som sista röriga avslutande ord vill jag bara säga det att, givetvis finns det "värre" bilder på mig,
och att nej jag skäms inte för att ha sett ut "så där" och som avslut ingen ska nu tro att jag tog illa upp
av att ha blivit ropad emo till, tyckte bara det var väldigt underhållande, skrattretande och intressant.
 
Så, det var min dag och min väldigt sjukligt intressanta livshändelse. Sicken tjofräsig reflektion! SLUT



Det är på resor som man finner sig själv och får nya tankar om saker och ting.
Publicerat den

Måndag, dödag. Tillbaks till verkligheten i det kalla kala Sverige. Tar mig gärna tillbaka till Slovakien eller vilket annat land
som helst just nu. På tal om Slovakien, mitt feta inlägg håller på och författas så berättandet om det, samt bildbomd
skjuts upp lite till, ber om ursäkt ifall det faktiskt var någon som var intresserad av få läsa det nu snarast?

 
Dagen idag var vädligt givande må jag säga, morgonen började förutom ointresant att bussen var sen och inte
hade någon värme, med att lyssna på en föreläsning (projektarbete från åk 3.) om Anorexia Nervosa.
Fruktansvärt gripande! Hon hade intervjuat en tjej som lidit av sjukdomen och återspeglat dennes vardag.., oerhört tragiskt
och intressant! Men vändningen i berättandet kom då hon avslöjade att det faktist i fråga var hon själv som var personen,
som så att säga blivit intervjuad! Denna tjejen hade jag inte mer än sett i korridorerna och på skolområdet, och att nu få höra
vad hon gått igenom samt att hon har mod att berätta det för hela skolan, repsekt. Fruktanvärt mycket respekt faktiskt.
Dom orden som hon gav oss åhörare på slutet att ta med oss, gav mig en rejäl käftsmäll. Det gäller att fånga upp sådant i tid...

Jag gick därifrån med en hel drös blandade och samlade känslor, sådant som alla behöver uppleva för att kunna leva.
 
 
 
Så ta hand om varandra är det enda jag tänker avsluta mitt inlägg med. Var inte rädd för att ta i för hårt eller mycket,
en person som lider av ett problem behöver pressas till den grad att de faktiskt tar emot er hjälp, kom ihåg det!
 
Man måste någon gång nå botten, för att sedan kunna ta sig till toppen ~